Ångesten tickar som en bomb i mitt bröst.. Jag har dock lärt mig att hantera den rätt så bra, så den kommer inte ut i första taget.. Men den finns där, och den bor där.. Den tycks liksom aldrig lämna min sida. Vi går på något sätt hand i hand.. Fast jag önskar helt klart att den kunde flytta för alltid.

Jag känner mig sååååå ensam.. Känns som att jag ska gå under helt om jag inte får närhet och kärlek snart.. Tanken på hur ensam jag är ger mig lite smått panik! Men men, what to do? Nada..

Är så sjukt äckligt bitter över idioterna som jag har träffat på i mitt liv.. Varför jag liksom? Vad var vitsen och meningen med det???? Hade bra gärna klarat mig utan.. Det säga finnas en mening med allt! Men ibland är den svår att se.

Jag gillar inte den här bittra människan som jag är.. Hon den deppiga och ledsna. Hon den trasiga.. Hon som aldrig mår bra. Hon den ensamma.. Hon utan vänner, hon utan kärlek.. Yes, jag tycker nog allt lite synd om mig själv.. Men är det så konstigt??? Jag vill bara lycklig å må bra som andra.. Jag vill också vara älskad.

Fast jag har världens 2 finaste prins-barn, det har jag! Och det är mina skatter!! Utan dom vore jag inget, utan dom hade jag inget! Jag är så otroligt tacksam, så ord skulle aldrig räcka till! Men precis som alla andra människor på denna jord, så vill jag bli älskad och omtyckt.. Varenda millimeter i min kropp längtar efter kärlek.. Att bli älskad, på riktigt. Någon som bryr sig, någon som aldrig sårar och försvinner.. Jada jada jada.. Bjäbb bjäbb. Dream on liksom!!!

Ähh, jag vill spy.. Mår bajs.. Ledsen.. Ensam.. :(

Gode Gud... Hjälp..